Helgmålstankar
Sedan vintern 2024/25 publicerar personer i vårt nätverk en kort helgmålstanke på Facebook och Instagram på lördag em, och sedan februari 2026 även här på Fållöknastiftelsens webbplats. Avsikten är att anknyta till tidpunkten under kyrkoåret och behandla frågor som rör stillhet, tystnad, reflektion och existentiell hälsa.
19 april: Tredje söndagen i påsktiden - Den goda herden
Vi är i påsktiden. Livet och döden på samma gång. Och vi vet ju så lite om hur allt kommer bli, men en sak är vi säkra på- att vi alla kommer dö. Hur det kommer bli däremot, vet vi inte ännu. Men vi kan hoppas. Jag tänker ibland att kanske döden är precis som när man som barn somnade på soffan under en familjemiddag, eller efter julens firande. Att en trygg vuxen bar mig in till min säng, och pratade försiktigt så jag inte skulle bli väckt. Bäddade in mig i ett varmt täcke och strök mig på kinden. Och att jag sen fick somna till rösterna av alla jag älskar. Deras skratt. Och vetskapen om att inget farligt kunde hända, utan att jag kan somna för jag är omgiven av kärlek. Jag behöver inte säga något, eller prestera utan bara vila i stillheten och lugnet.
Vi vet så lite om vad som händer när vi dör, men vi vet att någon kommer bära oss. Han som bär hela världen, som älskar hela världen kommer bära oss. Och vi kommer känna igen hans röst, för vi är hans älskade barn.
Käre Jesus, Hjälp oss höra din röst i en förvirrad värld. Tack för att du känner oss bättre än oss själva och för din kärlek som bär oss genom både liv och död. I ditt namn ber vi. Amen.
Vendela Sund, präst i Södertälje församling
12 april: Andra söndagen i påsk - påskens vittnen
Här står ni i stillhet. Bland fjoråret torra löv lyser ni. Lysande vittnen om att livet vunnit igen. Inte stora eller högljudda men ändå berättar ni det glada budskapet att döden inte har sista ordet. Sköra och skyddslöst betraktande. I tysthet förmedlar ni helig ande som blåser liv i vintertrötta själar. Med uppståndelsens ljus räddar ni från ännu en trasslig tanke-tova på väg in och säger: Tro så får du liv. Uppståndelsens ljus talar in i hjärtat med fridens, fredens och försoningens språk, för att ge hoppets värme, gemenskapens tillit och förlåtelsens kraft. Ibland behövs inga ord. Ibland behövs ord, förklaringar och resonemang. Ibland behövs fysiska bevis.
Herre, tack för att du räddar och ger liv. Välsignad är du som kommer med frid, fred och försoning. Hjälp oss ge vidare din förlåtelse och hjälpa varandra, inte tynga varandra med skuld. Låt uppenbarelsens ljus bo i våra hjärtan varje dag så att du kan lysa genom oss för andra och låta oss se ditt ljus i andra.
I Jesu Kristi namn. Amen.
Erika Rosenbaum, präst, Täby Församling
5 april: Påskdagen
Genom död till liv I denna heliga natt övergick Jesus Kristus från döden till livet. Bakom oss ligger långfredagens lidande och död. Vi står nu inför att stenen är bortrullad. Uppståndelsen är ett faktum. Petrus som med egna ögon behöver se det som kvinnorna berättar, lämnar graven och är full av undran. Det är sannerligen förunderligt var som har skett. Påskens mysterium låter oss vandra med Jesus genom lidande och död till uppståndelse. Vi får själva stå där i gravens öppning och bevittna linnetyget som ligger kvar. Vi får begrunda att vi igår blev begravda med Kristus för att idag uppstå med honom. I dopet är vi ett med honom och idag tillåter vi total glädje att drabba oss för att Han som besegrat döden är vår Herre! Det är vårt största hopp att Kristus kan besegra mörkret och att han är världens ljus. Kristus är uppstånden! Ja han är sannerligen uppstånden!
Herre, du som besegrat döden för vår skull. Du som är världens ljus, vi tackar dig för din outgrundliga kärlek. Gör oss modiga att sprida det glada budskapet om din uppståndelse och seger på korset. I Jesu namn. Amen.
Agnes Recksén, Präst S:t Johannes församling
30 mars: Palmsöndagen
Palmsöndagen inleder Den stora veckan. Jesus rider in i Jerusalem allt under det att folket ropar Hosianna. Men under jublet anar vi redan rösterna som ropar ”- korsfäst”. Därav veckans gammaltestamentliga text ur Jesaja 50: ”Herren Gud har öppnat mitt öra.” Det är en märklig bild - att Gud öppnar ett öra… För det gör han. Morgon efter morgon dag efter dag, väcker Gud den som vill lyssna. ”Tro” handlar ju inte först och främst om att tala utan om att lyssna (du kan säkert bilden om att vi har två öron, två ögon men bara en mun av en anledning…). Vi behöver stilla oss så vi uppfattar Guds röst mitt i samhällsbruset. Den som lyssnar får, säger Jesaja, själv ord att ge vidare till ”den trötte”. Men lyssnandets livsväg är inte självklart den lättaste vägen. Den väg och den vecka som nu ligger framför Jesus är svekets, lidandet och dödens vecka. Ändå fortsätter han lyssna. Uppfylld av ångest ber han i Getsemane om vägledning. Och följer så dit rösten kallar honom för din och min skull.
Herre, öppna mitt öra för din röst Visa mig den väg jag ska gå Och gör mig villig att vandra den
Biskop Johan Dalman, Strängnäs stift
23 mars: Jungfru Marie Bebådelsedag
Den här helgen möter vi Maria, den unga flickan, som får hela sitt liv omkullkastat av mötet med ängeln, hon som mitt i osäkerheten, utan att veta hur framtiden ska bli - vågar säga sitt ja, ja till livet och jag till Gud.Maria var inte mäktig, inte etablerad, inte redo i omvärldens ögon, men Gud väljer henne och hon blir den som förändrar världen. Gud söker inte det perfekta, utan det öppna. Inte den som har alla svar, utan den som vågar ta ett steg och vågar säga JAIdag får Maria bli min ledsagare - som Maria vill jag leva i tillit till att Gud vill oss väl och att hans plan är starkare och viktigare än min egen. Vi ber:
Gud – låt mitt liv präglas av att lyssna efter din röst. Hjälp mig att bli stilla inför dig, höra dig och leva efter din vilja. Amen
Birgitta Ed, präst Strängnäs domkyrka
15 mars: Midfastosöndagen - Livets bröd
Plötsligt befinner vi oss i mitten av mars, och också alldeles mitt i fastan. Midfastosöndagen, eller ”Laetare” som den kallas på latin (laetare = gläd er), kan betraktas lite som en rastplats under fastan. En stund att glädjas och hämta ny kraft, under det som ibland kan upplevas som en svår eller tråkig vandring. Oavsett om vi fastar eller ej tror jag att vi kan känna igen det där mönstret i våra egna liv – vi har både dåliga och bra dagar, både roliga och tråkiga stunder. Kanske skulle vi också behöva de där rastplatserna lite oftare; både för att verkligen kunna stanna upp inför det som gläder oss eller det som är svårt, och för att samla nya krafter till det som ännu ligger framför oss.
Mer och mer har jag själv börjat tänka på fastan som en sådan rastplats. En period i kyrkoåret och i mitt liv då jag uppmuntras att stanna upp och varva ner. Dra ner på intryck av olika slag, och låta världen utanför bli stilla en stund. I stället för att låta stereon eller teven stå på, bara vara tyst ett slag. I stillheten som uppstår där: vad händer i mig då? Vad händer i dig då?
Gud, du som möter oss i stillheten och ger oss kraft när våra steg känns tunga – hjälp oss att upptäcka rastplatserna i vår tillvaro, och bära med oss din frid på vår fortsatta vandring genom livet. Amen.
Josefin Hedenström, präst i Norrtälje-Malsta församling
Gud har skapat var och en av oss. Guds avbild finns planterad i oss. Ingen ska därför behöva bli begränsad av trånga normer eller tröttsamt förminskande. Alla har rätt att växa och bli den som det är tänkt.
Det finns en tid för allt. Ibland är det organisering. Ibland dela erfarenheter. Vissa tider handlar det om att vara en stöttande allierad. En del dagar vill jag bara krypa ihop och gråta. När världens alla fiender och förtryckande strukturer blir övermäktiga, då är det ett ögonblick i sänder. När individers rättigheter kränks av hätskt hat, då gäller det att ta ett andetag i taget.
Gud, rädda oss, befria oss. Svik oss inte. När orken tryter då vänder vi oss till dig för stöd. Gud, vandra med oss i kampen för en bättre värld. Hjälp oss att ta blott en dag, blott ett ögonblick, blott ett andetag för att orka komma med hopp i en lidande värld. Amen
Frida Ohlsson Sandahl, präst och församlingsherde i Kållereds församling
1 mars 2026: Andra söndagen i fastan - Den kämpande tron
Är det inte lite ljusare nu på morgonen? Visst är det skillnad sen förra veckan? Är inte mörkret på eftermiddagarna lite mindre kompakt? Jag kämpar för att hitta ljuset, längtar och hoppas att det snart är här. Längtar efter att mörkret snart är över!
Och även om vi går i rätt riktning, så är vi ju ännu inte där. Vi är inte framme vid de ljusa dagarna och långa nätterna. Framme där naturen väckts till liv och där våra själar tinar upp igen efter mörker och kyla. Men hoppet känner jag på morgnarna.När ljuset och våren tänker komma kan Du och jag inte påverka, men hur vi möter ljuset väljer vi själva. I min familj finns det flera sätt när jag växte upp. Min mamma brukade ta fram piassava-kvasten och sprida ut snön som dröjde sig kvar så att den smälte fortare. Hon kallade sig Gumman Tö och städade liksom bort den smutsiga snön. Pappa eldade allt som var gammalt och dött. Fjolårsgräs, kvistar och löv.
Min barndoms vårförberedelser väcks till liv när vi förra helgen eldade vassen nedanför Vängården. Vi förbereder för det som ska komma, för Dig som ska komma. Kanske inte just nu – men snart.
Gud, hjälp mig att tro på att Ditt ljus är på väg. Hjälp mig att bli ett redskap för dig och för att Du ska kunna ta plats i våra liv. Amen
Birgitta Ed, präst, Strängnäs Domkyrka
22 feb 2026: Första söndagen i fastan - Prövningens stund
200-talet efter Kristus gav sig män och kvinnor ut i öknarna i Egypten och Palestina. Där levde de till en början som eremiter, men senare också i klostergemenskaper. De drog sig undan från städer och byar, från basarens ljud och liv, från familj och vänner - från allt som var känt för dem. Vi kan undra varför. Jag tänker att det berodde på att de längtade efter ett liv närmare Gud. Det var nog inte alls så lätt som det låter. Öknen var en okänd plats, full av vilda djur, stekande sol, ont om vatten och oerhört varmt. Men - i öknen finns också tystnaden. Tystnaden som kan vara så behaglig, men som också kan vara så störande. I tystnaden kan allt det andra i livet som man vill komma ifrån vara som ett högt vrål. Ett skrik av smärta, som till slut ljuder ut, tystnar och lämnar plats åt det andra, det vi ännu inte hört, men alltid längtat efter. Kanske är det ett sätt att ta bort bruset i livet för att komma närmare Gud.
Också Jesus sändes ut i öknen av den helige Anden. Där prövades han i 40 dagar innan påskhögtiden. Kanske tyckte han också att tystnaden var skrämmande till en början. Kanske tyckte han att tystnaden blev både behaglig och nödvändig med tiden. Männen och kvinnorna som gav sig ut i öknen för 1800 år sedan hade bestämt sig för att följa Jesus. Om man bestämmer sig för att följa Jesus, så får man göra det steg för steg. Ett steg i taget. Ett steg i taget i sin egen takt. Ett lyssnande i taget, ett sökande i taget. Också detta år, 2026, ger sig män och kvinnor ut från bruset och in i tystnaden. Det behöver vi. I tystnaden lär vi oss att den kan vara behaglig och att det kan lära oss att höra andra ljud, inom och utom oss själva. Vi behöver retirera från vardagen då och då.
Gud, tack för att du driver oss från vardagens brus ut i en öken. En öken som kan vara skrämmande tyst - och vilsamt behaglig. Tack för de andra ljud som framträder i tystnaden. Tack för tystnadens gåva. Amen.
Annica Sundkvist, kyrkoherde i Husby-Rekarne och Näshulta pastorat.
