Helgmålstankar

Sedan vintern 2024/25 publicerar personer i vårt nätverk en kort helgmålstanke på Facebook och Instagram på lördag eftermiddag, och sedan februari 2026 även här på Fållöknastiftelsens webbplats. Avsikten är att anknyta till tidpunkten under kyrkoåret och behandla frågor som rör stillhet, tystnad, reflektion och existentiell hälsa.

31 maj: Heliga trefaldighets dag - Gud Fader, Son och Ande

Nu går vi in i trefaldighetstiden, det vi ibland också kallar för ”vardagstiden” i kyrkan. Jag vet inte vad du tänker på när du hör ordet ’vardag’ – kanske förknippar du det med tidiga morgnar, hämtning och lämning på förskolan, rutiner du trivs med eller kanske bara har fastnat i. Oavsett hur din vardag ser ut har den ofta en tendens att rusa förbi oss, vi kan ha svårt att stanna upp och verkligen njuta av den.

Vi vänder lätt blickarna framåt i stället och fokuserar på saker som inte har hänt än. Vi längtar till helgen, till semestern, eller till när vi äntligen är klara med det där projektet eller den där utbildningen. Då först kan vi koppla av. Jag tror att Gud ropar till oss även där, mitt i vår vardag, kanske ofta utan att vi noterar det.

I alla de där ögonblicken som manar oss att stanna upp, stanna till, och bli kvar en liten stund. Bli kvar i känslan av förundran inför det vi ser runtomkring oss. Bli kvar i tacksamhet över det vi får ta emot under dagen som möter oss. Kanske kan vi inte göra så mycket åt att vardagen ibland rusar förbi oss, och visst hör det också till livet att få längta framåt, längta vidare. Jag tror dock att det finns mycket glädje att upptäcka också längs vägen. Om vi bara ger oss själva möjligheten att stanna upp, stanna till och bli kvar en liten stund. Mitt i det som är just vår vardag.

Gud, tack för att du går vid vår sida – i vardag såväl som i fest. Lär oss att känna igen din röst,
också där vi minst anar den. Amen.

Josefin Hedenström, präst i Norrtälje-Malsta församling

17 maj: Söndagen före pingst - vad vill du mig idag?

”Vad vill du mig idag” är titeln på en bok skriven av Camilla Lif, kyrkoherde i Katarina församling som påminner om något mycket väsentligt i kristen tro. Fram till den första pingsten har berättelserna i gamla testamentet handlat om Guds förhållande till ett folk. I och med Jesus och det som därefter sker blir Guds förhållande mer en fråga om det som sker med enskilda människor.

Vad vill du mig idag är en spännande fråga att fundera över inför pingstdagens budskap om en hjälpare som kommer för att vägleda de kristna. För det var ju något nytt och spännande som hände den första pingstdagen. Från vilsenhet och osäkerhet blir kyrkan till och börjar frimodigt växa. Det som var en skara enskilda människor som upplevt det underbara i Jesu uppståndelse formas nu en rörelse som med expressfart kommer ändra hela historien. Pingstens under som innebär förståelse mellan människor och inspiration och vägledning från Gud kommer för all tid framåt forma våra liv vare sig vi vill det eller inte.

Och för oss är frågan, Vad vill du mig idag Gud, mer viktig än vi riktigt förstår. Gud har en avsikt med ditt liv och du och jag uppmanas idag att hitta avsikten och följa den varje dag.

Gud låt din vilja bli synlig för var och en av oss och låt den helige andes inspiration vägleda oss. Amen

Thorbjörn Larsson, präst och ordförande i Fållöknastiftelsen

10 maj: Bönsöndagen - hjärtats bön

Det är hjärtats bön som uttalar vår innersta längtan och vårt hopp att det ska få bli så om vi önskar. Paulus skriver att det är via hoppet som vi är räddade. Det är hoppet som gör att vi kan se ett steg till och visualisera något framför oss. Det är hoppet som ger oss ett nytt andetag och ytterligare liv. Paulus frågar om vem som hoppas på det som en redan ser? Det är som att vi människor också är gjorda för att se framåt, sträva efter mer och be om annat. Andens skickar liv in i oss så att blicken alltid är på vägen som leder till nästa hållplats. För vi ska fortsätta leva, älska, värna, skapa. Vi ber om att få ta rätt väg, så att också visheten och ett liv rikt på kärlek uppenbarar sig på resan. Hoppet om en annan värld – det är vad vi måste hålla fast vid! För vad är annars alternativet?

Gud, kom med din klokhet och led oss varsamt fram över livets vindlande vägar. Amen

Frida Ohlsson Sandahl, präst, församlingsherde, Kållereds församling

3 maj: Femte söndagen i påsktiden - att växa i tro

Nu under påsktiden får vi se hur naturen långsamt vaknar till liv. Det som till synes varit livlöst, får nu nytt liv. Knoppar brister, marken blir grön och något nytt tar form. Den som sår frön i en balkonglåda eller pallkrage vet att det tar lång tid innan något synligt händer. Trots det fortsätter vi att vattna och låta krukan stå i ljuset, i tillit till att något ändå växer där under ytan.

På samma sätt kan vår tro växa. Växt sker inte alltid i styrka, utan kanske snarare i sårbarhet. När vi vågar erkänna vår brustenhet och våra frågor, så mognar ofta tron. Där modet sviktar och där livet känns tungt upplever jag ofta Gud som särskilt nära. Precis som jorden behöver sprickor för att regnet ska nå ner, behöver också våra liv öppningar där Gud kan få ta plats.

Gud, låt det du planterar i oss få växa i ditt ljus. Förnya oss med ditt ord och bevara oss i din kärlek.
Amen

Stina Wahlund, präst i Almunge pastorat

26 april: Fjärde söndagen i påsktiden - vägen till livet

I samband med att vi firar mässa i en av våra kyrkor i helgen, välkomnar vi även det nya kyrkorådet för vårt pastorat. Det är stort att få välkomna människor till tjänst i vår kyrka, att ta emot och sända ut människor kallade till olika uppdrag i den kristna gemenskapen.

Att tillsammans med församlingen i bön, sång, ord och med Guds rika välsignelse, omsluta och sända dem vidare i det som nu väntar. Vägen som ligger framför dem kommer inte alltid vara enkel, utan kan komma att innefatta både tvära svängar, dolda kurvor och hastiga avfarter. Men just därför blir också sändningen ut i tjänst så viktig, den bär även när vägen slingrar sig kraftigt och uppdraget vi står i kan kännas utmanande. Denna sändning omfattar inte heller bara nytillträdda kyrkoråd, utan omfattar och bär oss alla – dig och mig - i det som må vara just ditt och mitt uppdrag.

Gud, tack för att du, på olika sätt, kallar oss till tjänst i din kyrka. Vi ber om kraft, frimodighet, närvaro och tillit i det som är just våra uppdrag, i det som vi är kallade till. Vi ber dig Gud att vara oss nära längs vägen vi går. Vi ber om kraft och mod att våga bära varandra längs vägen, att vara varandras medmänniskor och se på varandra med öppen och kärleksfull blick. ” Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh13:35). Tack Gud för att du sänder oss ut i tjänst och för att vi alltid är älskade och burna av dig. Amen

Sigrid Saveljeff, tillförordnad kyrkoherde, Svärdsjö Enviken Sundborns pastorat

19 april: Tredje söndagen i påsktiden - Den goda herden 

Vi är i påsktiden. Livet och döden på samma gång. Och vi vet ju så lite om hur allt kommer bli, men en sak är vi säkra på- att vi alla kommer dö. Hur det kommer bli däremot, vet vi inte ännu. Men vi kan hoppas. Jag tänker ibland att kanske döden är precis som när man som barn somnade på soffan under en familjemiddag, eller efter julens firande. Att en trygg vuxen bar mig in till min säng, och pratade försiktigt så jag inte skulle bli väckt. Bäddade in mig i ett varmt täcke och strök mig på kinden. Och att jag sen fick somna till rösterna av alla jag älskar. Deras skratt. Och vetskapen om att inget farligt kunde hända, utan att jag kan somna för jag är omgiven av kärlek. Jag behöver inte säga något, eller prestera utan bara vila i stillheten och lugnet.

Vi vet så lite om vad som händer när vi dör, men vi vet att någon kommer bära oss. Han som bär hela världen, som älskar hela världen kommer bära oss. Och vi kommer känna igen hans röst, för vi är hans älskade barn.

Käre Jesus, Hjälp oss höra din röst i en förvirrad värld. Tack för att du känner oss bättre än oss själva och för din kärlek som bär oss genom både liv och död. I ditt namn ber vi. Amen.

Vendela Sund, präst i Södertälje församling

12 april: Andra söndagen i påsk - påskens vittnen

Här står ni i stillhet. Bland fjoråret torra löv lyser ni. Lysande vittnen om att livet vunnit igen. Inte stora eller högljudda men ändå berättar ni det glada budskapet att döden inte har sista ordet. Sköra och skyddslöst betraktande. I tysthet förmedlar ni helig ande som blåser liv i vintertrötta själar. Med uppståndelsens ljus räddar ni från ännu en trasslig tanke-tova på väg in och säger: Tro så får du liv. Uppståndelsens ljus talar in i hjärtat med fridens, fredens och försoningens språk, för att ge hoppets värme, gemenskapens tillit och förlåtelsens kraft. Ibland behövs inga ord. Ibland behövs ord, förklaringar och resonemang. Ibland behövs fysiska bevis.

Herre, tack för att du räddar och ger liv. Välsignad är du som kommer med frid, fred och försoning. Hjälp oss ge vidare din förlåtelse och hjälpa varandra, inte tynga varandra med skuld. Låt uppenbarelsens ljus bo i våra hjärtan varje dag så att du kan lysa genom oss för andra och låta oss se ditt ljus i andra.
I Jesu Kristi namn. Amen.

Erika Rosenbaum, präst, Täby Församling

5 april: Påskdagen

Genom död till liv I denna heliga natt övergick Jesus Kristus från döden till livet. Bakom oss ligger långfredagens lidande och död. Vi står nu inför att stenen är bortrullad. Uppståndelsen är ett faktum. Petrus som med egna ögon behöver se det som kvinnorna berättar, lämnar graven och är full av undran. Det är sannerligen förunderligt var som har skett. Påskens mysterium låter oss vandra med Jesus genom lidande och död till uppståndelse. Vi får själva stå där i gravens öppning och bevittna linnetyget som ligger kvar. Vi får begrunda att vi igår blev begravda med Kristus för att idag uppstå med honom. I dopet är vi ett med honom och idag tillåter vi total glädje att drabba oss för att Han som besegrat döden är vår Herre! Det är vårt största hopp att Kristus kan besegra mörkret och att han är världens ljus. Kristus är uppstånden! Ja han är sannerligen uppstånden!

Herre, du som besegrat döden för vår skull. Du som är världens ljus, vi tackar dig för din outgrundliga kärlek. Gör oss modiga att sprida det glada budskapet om din uppståndelse och seger på korset. I Jesu namn. Amen.

Agnes Recksén, Präst S:t Johannes församling

30 mars: Palmsöndagen

Palmsöndagen inleder Den stora veckan. Jesus rider in i Jerusalem allt under det att folket ropar Hosianna. Men under jublet anar vi redan rösterna som ropar ”- korsfäst”. Därav veckans gammaltestamentliga text ur Jesaja 50: ”Herren Gud har öppnat mitt öra.” Det är en märklig bild - att Gud öppnar ett öra… För det gör han. Morgon efter morgon dag efter dag, väcker Gud den som vill lyssna. ”Tro” handlar ju inte först och främst om att tala utan om att lyssna (du kan säkert bilden om att vi har två öron, två ögon men bara en mun av en anledning…). Vi behöver stilla oss så vi uppfattar Guds röst mitt i samhällsbruset. Den som lyssnar får, säger Jesaja, själv ord att ge vidare till ”den trötte”. Men lyssnandets livsväg är inte självklart den lättaste vägen. Den väg och den vecka som nu ligger framför Jesus är svekets, lidandet och dödens vecka. Ändå fortsätter han lyssna. Uppfylld av ångest ber han i Getsemane om vägledning. Och följer så dit rösten kallar honom för din och min skull.

Herre, öppna mitt öra för din röst Visa mig den väg jag ska gå Och gör mig villig att vandra den

Biskop Johan Dalman, Strängnäs stift

23 mars: Jungfru Marie Bebådelsedag

Den här helgen möter vi Maria, den unga flickan, som får hela sitt liv omkullkastat av mötet med ängeln, hon som mitt i osäkerheten, utan att veta hur framtiden ska bli - vågar säga sitt ja, ja till livet och jag till Gud.Maria var inte mäktig, inte etablerad, inte redo i omvärldens ögon, men Gud väljer henne och hon blir den som förändrar världen. Gud söker inte det perfekta, utan det öppna. Inte den som har alla svar, utan den som vågar ta ett steg och vågar säga JAIdag får Maria bli min ledsagare - som Maria vill jag leva i tillit till att Gud vill oss väl och att hans plan är starkare och viktigare än min egen. Vi ber:

Gud – låt mitt liv präglas av att lyssna efter din röst. Hjälp mig att bli stilla inför dig, höra dig och leva efter din vilja. Amen

Birgitta Ed, präst Strängnäs domkyrka

15 mars: Midfastosöndagen - Livets bröd

Plötsligt befinner vi oss i mitten av mars, och också alldeles mitt i fastan. Midfastosöndagen, eller ”Laetare” som den kallas på latin (laetare = gläd er), kan betraktas lite som en rastplats under fastan. En stund att glädjas och hämta ny kraft, under det som ibland kan upplevas som en svår eller tråkig vandring. Oavsett om vi fastar eller ej tror jag att vi kan känna igen det där mönstret i våra egna liv – vi har både dåliga och bra dagar, både roliga och tråkiga stunder. Kanske skulle vi också behöva de där rastplatserna lite oftare; både för att verkligen kunna stanna upp inför det som gläder oss eller det som är svårt, och för att samla nya krafter till det som ännu ligger framför oss.

Mer och mer har jag själv börjat tänka på fastan som en sådan rastplats. En period i kyrkoåret och i mitt liv då jag uppmuntras att stanna upp och varva ner. Dra ner på intryck av olika slag, och låta världen utanför bli stilla en stund. I stället för att låta stereon eller teven stå på, bara vara tyst ett slag. I stillheten som uppstår där: vad händer i mig då? Vad händer i dig då?

Gud, du som möter oss i stillheten och ger oss kraft när våra steg känns tunga – hjälp oss att upptäcka rastplatserna i vår tillvaro, och bära med oss din frid på vår fortsatta vandring genom livet. Amen.

Josefin Hedenström, präst i Norrtälje-Malsta församling 

8 mars: Tredje söndagen i fastan - För en bättre värld

Gud har skapat var och en av oss. Guds avbild finns planterad i oss. Ingen ska därför behöva bli begränsad av trånga normer eller tröttsamt förminskande. Alla har rätt att växa och bli den som det är tänkt.

Det finns en tid för allt. Ibland är det organisering. Ibland dela erfarenheter. Vissa tider handlar det om att vara en stöttande allierad. En del dagar vill jag bara krypa ihop och gråta. När världens alla fiender och förtryckande strukturer blir övermäktiga, då är det ett ögonblick i sänder. När individers rättigheter kränks av hätskt hat, då gäller det att ta ett andetag i taget.

Gud, rädda oss, befria oss. Svik oss inte. När orken tryter då vänder vi oss till dig för stöd. Gud, vandra med oss i kampen för en bättre värld. Hjälp oss att ta blott en dag, blott ett ögonblick, blott ett andetag för att orka komma med hopp i en lidande värld. Amen

Frida Ohlsson Sandahl, präst och församlingsherde i Kållereds församling

1 mars 2026: Andra söndagen i fastan - Den kämpande tron

Är det inte lite ljusare nu på morgonen? Visst är det skillnad sen förra veckan? Är inte mörkret på eftermiddagarna lite mindre kompakt? Jag kämpar för att hitta ljuset, längtar och hoppas att det snart är här. Längtar efter att mörkret snart är över!

Och även om vi går i rätt riktning, så är vi ju ännu inte där. Vi är inte framme vid de ljusa dagarna och långa nätterna. Framme där naturen väckts till liv och där våra själar tinar upp igen efter mörker och kyla. Men hoppet känner jag på morgnarna.När ljuset och våren tänker komma kan Du och jag inte påverka, men hur vi möter ljuset väljer vi själva. I min familj finns det flera sätt när jag växte upp. Min mamma brukade ta fram piassava-kvasten och sprida ut snön som dröjde sig kvar så att den smälte fortare. Hon kallade sig Gumman Tö och städade liksom bort den smutsiga snön. Pappa eldade allt som var gammalt och dött. Fjolårsgräs, kvistar och löv.

Min barndoms vårförberedelser väcks till liv när vi förra helgen eldade vassen nedanför Vängården. Vi förbereder för det som ska komma, för Dig som ska komma. Kanske inte just nu – men snart.

Gud, hjälp mig att tro på att Ditt ljus är på väg. Hjälp mig att bli ett redskap för dig och för att Du ska kunna ta plats i våra liv. Amen

Birgitta Ed, präst, Strängnäs Domkyrka

22 feb 2026: Första söndagen i fastan - Prövningens stund

 200-talet efter Kristus gav sig män och kvinnor ut i öknarna i Egypten och Palestina. Där levde de till en början som eremiter, men senare också i klostergemenskaper. De drog sig undan från städer och byar, från basarens ljud och liv, från familj och vänner - från allt som var känt för dem. Vi kan undra varför. Jag tänker att det berodde på att de längtade efter ett liv närmare Gud. Det var nog inte alls så lätt som det låter. Öknen var en okänd plats, full av vilda djur, stekande sol, ont om vatten och oerhört varmt. Men - i öknen finns också tystnaden. Tystnaden som kan vara så behaglig, men som också kan vara så störande. I tystnaden kan allt det andra i livet som man vill komma ifrån vara som ett högt vrål. Ett skrik av smärta, som till slut ljuder ut, tystnar och lämnar plats åt det andra, det vi ännu inte hört, men alltid längtat efter. Kanske är det ett sätt att ta bort bruset i livet för att komma närmare Gud.

Också Jesus sändes ut i öknen av den helige Anden. Där prövades han i 40 dagar innan påskhögtiden. Kanske tyckte han också att tystnaden var skrämmande till en början. Kanske tyckte han att tystnaden blev både behaglig och nödvändig med tiden. Männen och kvinnorna som gav sig ut i öknen för 1800 år sedan hade bestämt sig för att följa Jesus. Om man bestämmer sig för att följa Jesus, så får man göra det steg för steg. Ett steg i taget. Ett steg i taget i sin egen takt. Ett lyssnande i taget, ett sökande i taget. Också detta år, 2026, ger sig män och kvinnor ut från bruset och in i tystnaden. Det behöver vi. I tystnaden lär vi oss att den kan vara behaglig och att det kan lära oss att höra andra ljud, inom och utom oss själva. Vi behöver retirera från vardagen då och då.

Gud, tack för att du driver oss från vardagens brus ut i en öken. En öken som kan vara skrämmande tyst - och vilsamt behaglig. Tack för de andra ljud som framträder i tystnaden. Tack för tystnadens gåva. Amen.

Annica Sundkvist, kyrkoherde i Husby-Rekarne och Näshulta pastorat.