Helgmålstankar

Sedan vintern 2024/25 publicerar personer i vårt nätverk en kort helgmålstanke på Facebook och Instagram på lördag em, och sedan februari 2026 även här på Fållöknastiftelsens webbplats. Avsikten är att anknyta till tidpunkten under kyrkoåret och behandla frågor som rör stillhet, tystnad, reflektion och existentiell hälsa.

1 mars 2026: Andra söndagen i fastan - Den kämpande tron

Är det inte lite ljusare nu på morgonen? Visst är det skillnad sen förra veckan? Är inte mörkret på eftermiddagarna lite mindre kompakt? Jag kämpar för att hitta ljuset, längtar och hoppas att det snart är här. Längtar efter att mörkret snart är över!

Och även om vi går i rätt riktning, så är vi ju ännu inte där. Vi är inte framme vid de ljusa dagarna och långa nätterna. Framme där naturen väckts till liv och där våra själar tinar upp igen efter mörker och kyla. Men hoppet känner jag på morgnarna.När ljuset och våren tänker komma kan Du och jag inte påverka, men hur vi möter ljuset väljer vi själva. I min familj finns det flera sätt när jag växte upp. Min mamma brukade ta fram piassava-kvasten och sprida ut snön som dröjde sig kvar så att den smälte fortare. Hon kallade sig Gumman Tö och städade liksom bort den smutsiga snön. Pappa eldade allt som var gammalt och dött. Fjolårsgräs, kvistar och löv.

Min barndoms vårförberedelser väcks till liv när vi förra helgen eldade vassen nedanför Vängården. Vi förbereder för det som ska komma, för Dig som ska komma. Kanske inte just nu – men snart.

Gud, hjälp mig att tro på att Ditt ljus är på väg. Hjälp mig att bli ett redskap för dig och för att Du ska kunna ta plats i våra liv. Amen

Birgitta Ed, präst, Strängnäs Domkyrka

22 feb 2026: Första söndagen i fastan - Prövningens stund

 200-talet efter Kristus gav sig män och kvinnor ut i öknarna i Egypten och Palestina. Där levde de till en början som eremiter, men senare också i klostergemenskaper. De drog sig undan från städer och byar, från basarens ljud och liv, från familj och vänner - från allt som var känt för dem. Vi kan undra varför. Jag tänker att det berodde på att de längtade efter ett liv närmare Gud. Det var nog inte alls så lätt som det låter. Öknen var en okänd plats, full av vilda djur, stekande sol, ont om vatten och oerhört varmt. Men - i öknen finns också tystnaden. Tystnaden som kan vara så behaglig, men som också kan vara så störande. I tystnaden kan allt det andra i livet som man vill komma ifrån vara som ett högt vrål. Ett skrik av smärta, som till slut ljuder ut, tystnar och lämnar plats åt det andra, det vi ännu inte hört, men alltid längtat efter. Kanske är det ett sätt att ta bort bruset i livet för att komma närmare Gud.

Också Jesus sändes ut i öknen av den helige Anden. Där prövades han i 40 dagar innan påskhögtiden. Kanske tyckte han också att tystnaden var skrämmande till en början. Kanske tyckte han att tystnaden blev både behaglig och nödvändig med tiden. Männen och kvinnorna som gav sig ut i öknen för 1800 år sedan hade bestämt sig för att följa Jesus. Om man bestämmer sig för att följa Jesus, så får man göra det steg för steg. Ett steg i taget. Ett steg i taget i sin egen takt. Ett lyssnande i taget, ett sökande i taget. Också detta år, 2026, ger sig män och kvinnor ut från bruset och in i tystnaden. Det behöver vi. I tystnaden lär vi oss att den kan vara behaglig och att det kan lära oss att höra andra ljud, inom och utom oss själva. Vi behöver retirera från vardagen då och då.

Gud, tack för att du driver oss från vardagens brus ut i en öken. En öken som kan vara skrämmande tyst - och vilsamt behaglig. Tack för de andra ljud som framträder i tystnaden. Tack för tystnadens gåva. Amen.

Annica Sundkvist, kyrkoherde i Husby-Rekarne och Näshulta pastorat.